Jag tittar på en bild, där du ler. Och det enda jag hör är suset från datorfläkten.... Jag ser dina ögon, ditt hår, ditt léende, allt är mitt framför mig men ändå så långt borta.
Det känns så otroligt sorgligt.. Ena dagen ögnar man igenom bilderna utan en tanke på att du ens kan lämna oss, nästa dag är du inte kvar. Och nu kan man inte låta bli att stanna en stund vid varje bild, och försöka föreställa sig hur du var eller vad du sa då bilden togs.

Vi skålade för världens finaste kille i lördags.



Saknar dig, älskade vän..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback