Ja, jag är inne på det här spåret.
Från en blogg jag läste.. Ja....
"Farzad: Ensam i ett hotellrum
Idag när hela laget gick den 20 minuter långa sträckan mot hallen så uppmärksammade jag en sak. Tror bara det var jag som tänkte på det. Men då och då så hamnade några i laget efter. De gick fem meter bakom oss andra.
De avvek för att få prata i fred med sina partners. De ville ju inte lägga in den där mjuka, lena, mes-rösten framför grabbarna. Först tyckte jag att det var töntigt. Larvigt att man inte kan stå för sin kärlek framför vännerna.
Men sen gick min tanke över till något annat. Till avundsjukan jag egentligen känner. Jag ville också ha någon att ringa och rapportera till. Någon som betyder något. Någon som ger den där känslan av odödlighet. Känslan man bara kan känna när man är så pass älskad. Någon som skickar ett SMS efter varje match "Hur gick det? Var du grym? Puss min hjälte".
Jag minns den tiden.
Å ena sidan så skulle jag inte haft så kul som jag hade igår om jag varit upptagen.
Å andra sidan... Ja. Å andra sidan..så skulle jag gått där bak och pratat med mesig röst och inlett varje mening med "Men gumman.." "
Jag bloggar fast jag sa att jag inte skulle göra det..... Ja...