Ok, jag ska skärpa mig och faktiskt lägga ner lite av min tid på att rensa lite ur mitt trötta huvud..

Jag tänker fortfarande mycket på Emil. Varje dag rättare sagt.. Men jag vet inte hur ofta folk vill prata om honom.
Jag vill prata om honom. Jag vill minnas honom. Men när jag sitter där på bussen ensam på mornarna med musiken i lurarna så tåras det i mina ögon varje gång.. Och jag blir ledsen över att jag bara tänker tillbaka på när det hela hände.
Jag önskar att jag per automatik kunde tänka på våra fina stunder men det som kommer upp är bara ledsna tankar.. När vi fick reda på Det. Alla som grät. Att jag inte fick ta farväl. När Winback fick höra vad som hänt, en del brast ut i gråt, andra försattes i chock. Och jag darrade som ett asplöv..
Jag försöker tänka på hur fin han var när han log, men tankarna övergår till begravningen.. Jag kan inte sluta tänka på det negativa, jag.. Det finns ju inget positivt att tänka om varför en människa har dött.

Nuförtiden bryr jag mig inte längre om vad jag gör eller vad det får för konsekvenser. Jag bara gör det. Jag orkar inte bry mig, varför ska jag bry mig? Varför ska jag visa hänsyn till andra som inte visat hänsyn till mig? Att vara en god medmänniska är min starka sida längre..
Jag har mitt liv och mina egna bekymmer att tänka på.

På torsdag drar vi till Öland och firar midsommar.
Hej på er.


Dansa med änglarna Baby..

Just det, jag har en blogg!


Tyvärr lite suddig, men ack vad jag älskar dessa töser!

Nivet den där känslan när man är på väg till bussen en solig morgon. Man känner sig pigg och fräsch, med musiken i lurarna. Solbrillorna, skinnpajen och snörskorna sitter lika bra som alla andra år och allt lockar till ett léende..
Dessa stunder tänker jag på Dig.

När livet känns fint ler mitt hjärta och jag jag kastar en blick mot himlen. För mig är du de värmande solstrålarna som kämpat sig fram genom molnen och hälsar dagen välkommen. Snöflingorna som smeker mina kinder en efter en, ingen sig lik den andra. Höstens varma färger, vårregnet som knastrar intensivt mot fönsterbrädet, tussilagos som pryder vägkanten.

Du är allt som påminner om livets goda och varför man kämpar vidare. Trots att du lämnat jordelivet så är du det mest livfulla jag vet, aldrig någonsin något annat.

Saknar dig och tänker på dig..

Jag tittar på en bild, där du ler. Och det enda jag hör är suset från datorfläkten.... Jag ser dina ögon, ditt hår, ditt léende, allt är mitt framför mig men ändå så långt borta.

Vi skålade för världens finaste kille i lördags.



Saknar dig, älskade vän..

Jag lever fortfarande.




Nu sitter jag i mina nya träningskläder och väntar på att Cederbrallan ska hämta mig så vi kan gå och träna!

Skinnybitch.

...jag såg dig på håll. Jag såg ditt mörka hår, din gula tischa, och ljusblått av jeans. Det blev för jobbigt och jag vände mig om. Jag ville gå fram och se dig en sista gång, men jag var rädd. Jag drog ut på tiden.. Skulle hänga av mig jackan. Samla mig lite. Men sedan var det försent, de stängde igen kistan. Och nu är jag bara arg på mig själv. Om jag bara fått lite mer tid.. Den ständigt återkommande känslan; Om man bara kunde fått lite mer tid. Med dig.
Jag ville verkligen gå fram till dig Emil, men jag tror inte du hade velat det. Mitt sista minne av dig ska inte vara i en kista.

Idag är jag väldigt glad! Det är en skön (och nuförtiden väldigt uppskattad och efterlängtad) känsla.
Jag och Pillan gick till slut med på att lämna det obligatoriska fredagsmyset på Obaren igår för Sturecomp med alla vänner. Det visade sig vara ett bra val, vi kom ut något bittra från tjejtoan efter vi anlänt men separationsångesten från O övergick snabbt i total lycka och jävlar i min låda vad kul alla hade igår!

Inatt får jag sällis av mina favorittjejer. Vi ska skeda men med händerna på täcket och imorgon bär vi oss av tillsammans. Det kommer bli tungt men förhoppningsvis får man lite ro i sinnet. Hursomhelst så gör vi detta tillsammans.

Även du, aldrig glömd.. Idag hade varit din 24årsdag. Om Du och Emil är på samma plats idag så vet jag att Emil kommer ta med dig på några av livets drycker och en helgalen kväll.

Sov sött fina och förevigt saknade människor, Ni fattas oss.

Jag drömde om dig för första gången inatt..
Winback hade abonnerat en SLbuss, och vi satt längst bak och kastade dipp på varandra och var sådär äckligt barnsliga som vi är så bra på.
Jag vaknade med ett léende på läpparna som snabbt byttes ut mot tårar.

Den här veckan har varit jobbig Emil.. Om jag jämför känslan mot första veckan så har den här varit värre. Begravningen äger rum imorgon och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag kommer reagera och jag vet inte om jag kommer kunna kontrollera mig själv. Jag vet heller inte vad jag ska ha på mig.. Det känns oviktigt, vad man ska ha på sig......
Men jag vill ju vara fin för dig. Jag tror jag ska locka håret kanske, och ha min parfym som du gillade.

Vaka över oss imorgon min ängel.

Livet var på topp. Jag var så lycklig och mina största bekymmer var att jag ville flytta närmare stan eller önskan att höra från en viss person.. Som egentligen betyder vadå för mig?
I samma veva undrar jag, är du lycklig där du är? Du kanske ser oss och skrattar med oss, men kan inte prata med oss. Du kanske är ensam...




Jag tänker på dig alltid. Det kanske börjar bli tjatigt men jag saknar dig väldigt, väldigt mycket..