tussig

Ok, jag ska skärpa mig och faktiskt lägga ner lite av min tid på att rensa lite ur mitt trötta huvud..

Jag tänker fortfarande mycket på Emil. Varje dag rättare sagt.. Men jag vet inte hur ofta folk vill prata om honom.
Jag vill prata om honom. Jag vill minnas honom. Men när jag sitter där på bussen ensam på mornarna med musiken i lurarna så tåras det i mina ögon varje gång.. Och jag blir ledsen över att jag bara tänker tillbaka på när det hela hände.
Jag önskar att jag per automatik kunde tänka på våra fina stunder men det som kommer upp är bara ledsna tankar.. När vi fick reda på Det. Alla som grät. Att jag inte fick ta farväl. När Winback fick höra vad som hänt, en del brast ut i gråt, andra försattes i chock. Och jag darrade som ett asplöv..
Jag försöker tänka på hur fin han var när han log, men tankarna övergår till begravningen.. Jag kan inte sluta tänka på det negativa, jag.. Det finns ju inget positivt att tänka om varför en människa har dött.

Nuförtiden bryr jag mig inte längre om vad jag gör eller vad det får för konsekvenser. Jag bara gör det. Jag orkar inte bry mig, varför ska jag bry mig? Varför ska jag visa hänsyn till andra som inte visat hänsyn till mig? Att vara en god medmänniska är min starka sida längre..
Jag har mitt liv och mina egna bekymmer att tänka på.

På torsdag drar vi till Öland och firar midsommar.
Hej på er.


Dansa med änglarna Baby..