tussig

 

Jag har så mycket att säga om vänner, allt vill komma ut på en och samma gång, speciellt när jag är lite, lite besviken, och jag vet inte var jag ska börja..

Jag påminns ofta, faktiskt mer och mer på senare tid om vilka som är mina riktiga vänner. Och dessa värdesätter jag högt, högt, högt på min lista. Man behöver liksom inte säga så mycket, man bara vet. Och man behöver inget tjafs eller annat tjejigt skit. Man bara är och det finns ingen som dömer en. 

 

Sen finns det andra, som också är vänner som jag antagligen skulle ta ett skott för. Men som kanske inte ligger riktigt lika varmt om hjärtat men som ändå ligger där och puttrar.. De kan ha åsikter och de kan döma, men därför får de stå där och puttra, och grytköttet blir aldrig tillräckligt mört och det finns en anledning till det.

Där står Ni. Och här står Vi andra, med ett rent och luftat samvete. Jag är rapp i käften ibland, men jag är hellre det och vädrar min käft direkt om det är något jag tycker och tänker. Än att jag jäser på det och vädrar den inför andra.

 

 

 

Jag har inte rökt på, vet inte varför det blev relaterat till mat, jag har ju nyss ätit?

 

 

Puss och gonatt.

 

Kvällens toner för miljoner: Debussy - Clair De Lune