tussig

Beyoncé - Ave Maria

Jag tänker på min morfar..
Jag tänker och försöker komma på om jag någonsin sett honom arg. Och jag kan inte komma på en enda gång.
Jag tänker på hur jag alltid gick och knackade på hans dörr när han låg och läste och ville att han skulle leka med mig. Vi körde den kinesiska varianten av "knock knock - who's there?" kan man säga om man ska dra en liknelse. Jag tänker på hur fin han var när han log. Hans raka tänder, hans bruna fina hy, hans silvriga hår. Jag tänker speciellt på när han varje dag matade sina minisköldpaddor och satt och tittade på dem tills de ätit upp, hur han tittade upp på mig, skrattade och vände ner blicken igen och satt och log åt sina små sköldpaddor..

Sedan tänker jag på den tid efter att han blev sjuk. Hur jag inte kunde hålla tillbaka tårarna första och enda gången som jag såg min sjuka morfar under hans 5-6 åriga sjuktid. Detta var 2006, när jag Andreas och mamma åkte till Kina och hälsade på vår släkt.
Han låg i sin säng, det som fanns kvar var en man av skinn och ben och håret var snaggat. Det var inte min morfar som låg där. Han hade lämnat sin kropp. Mannen som låg där var en förlamad man som förlorat talförmågan. Men så såg jag hur han följde mig med blicken. Hur han hela tiden hade blicken fäst på mig medans jag befann mig i rummet tillsammans med mamma, mostrar och morbröder. Och jag satte mig bredvid honom och tog hans hand. Det var min morfar... Fängslad i den där kroppen. Och på något sätt var hans blick lugnande..
Man föreställer sig att någon i den situationen skall ha någon sorts panik i blicken. En blick som skriker efter hjälp. Men hans blick var lugnande.. Att sitta där och se honom i ögonen gjorde mig lugn på något sätt.
Trots det så klarade jag inte av att gå in till honom många gånger under de 2 veckor vi var där. Det gjorde för ont att se honom så..

Nu efter dessa år av lidande har han kommit till en bättre plats.