tussig

Så fort jag inte har något att koncentrera mig på börjar jag tänka.. Och jag undrar bara Varför? Hade vi kunnat förhindrat det? Var det här genomtänkt alls eller om du tänkt igenom det lite mer hade du verkligen gjort det då? Fanns det ingen annan utväg? Min tröst är att du valde detta själv..

På ett sätt känns det som jag kommer se dig igen, att du inte är borta. Snart ska vi ut och festa igen, du ska dansa till Souljah boy och flippa med Omran.

Något som gör mig varm är minnet av när jag och Elli ville överraska och spexade till det lite på vår mini-kräftskiva hemma hos Simon. Vi prydde köket med massa saker som hör till på en kräftskiva och det uppskattades av grabbarna. Vi var 4 stycken. Simon, Omran, Elli och jag. 
Vi kastade räkor på folk som gick på gatan nedanför och sedan satt vi inne på toan och fnissade när polisen kom och knackade på, vårat kräftkalas är sannerligen något att minnas..

Simon.. En kille med stort hjärta för sina vänner.
Vi pratade mycket om vad du skulle offra för Omran, och du tvekade inte en sekund när du svarade. Ni skulle offra allt för varandra.. Radarparet. Det gör ont i mig att veta att Ni inte längre står tillsammans. Om någon frågar mig vad vänskap är, då skulle jag tänka Simon och Omran.

Ni kommer ses igen, vi kommer alla att ses igen. Vi får inte ha för bråttom dit bara..

Nu i efterhand är jag otroligt glad att jag lyckats fånga många av dina moments på bild och video.
Det känns skönt att kunna titta på dem när man vill och se ett leénde på varenda bild. För jag vet att även om du hade bekymmer så var du glad när du var med oss.