tussig

Jag vet inte men jag tror jag varit lättretlig, jag vill bara bli förstådd. Det har varit frustrerande och påfrestande för mig. Saker och ting är inte riktigt som jag tänkt mig. Jag är här, ensam. Det visste jag iofs att jag skulle vara, men jag trodde det skulle vara mer annorlunda och jag trodde inte tiden skulle gå så långsamt.
Samtidigt som dagarna känns så otroligt långa ibland så känns de ändå så korta, jag är trött, jag vill bara få sova ut.. Men jag vill heller inte sova bort dagarna, jag vill inte stå still medans dagarna bara passerar. Men jag vill ändå bara sova, sova, sova så tiden går fortare.
Jag svamlar idag, jag skriver osammanhängande saker, mina tankar hoppar fram och tillbaka från det ena till det andra.
Jag saknar och behöver Dig, min kärlek. Jag behöver din trygga famn..


Jag har hållt allt inne väldigt länge känns det som..
Fredag kommer vara en dag då man kan släppa fram allt, fredag kommer vara tungt. Men samtidigt kommer jag känna en lättnad efter tror jag.

Minnesstunden följt av begravningen kommer hjälpa en att förstå, att det faktiskt är sant.