People doesn't care if they hurt others. But when they get hurt, it's the end of the world.
Jag är inte kär i kärleken. Jag är bara inte rädd för den.
Att en gång fått blomma ut tillsammans med den gör att man aldrig riktigt kan tappa hoppet helt om den. Hur sårad man än är eller blivit. Är man rädd för den, så tror jag att innerst inne hoppas även du också.. Men med rätt person, sakta men säkert. När du funnit denne.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. Den uppför sig inte illa, den föredrar allting. Den tror allting, den hoppas allting. Den uthärdar allting.
Placera inte mig i ett fack, må bra med mig istället. Jag lagar Pekinganka åt oss!
Man kan vara så fruktansvärt lycklig ibland men ändå känna att den lyckan inte är riktigt tillräcklig.. I avsaknaden av tryggheten som finns i den varma famnen hos någon som aldrig vill släppa taget om en.. Men aldrig tycks det bli rätt person. Vart är min människa? Vill kanske inte alltid ha dig, ibland bara sova med dig.
Jag har så många människor.. Men The One, holla at me!
Känns samtidigt fel att säga att det jag har inte är tillräckligt.. För dem jag har ÄR mer än allt. Total lycka med mina boys and girls alla gånger.
Ibland måste man tyvärr förlora något för att inse vad man verkligen har, I'm sad to say..
Jag har kommit in i en period där jag blir dödstrött och orkar inte hålla ögonen öppna. Kan inte sova om nätterna. Vill bara gråta när jag hör Emils namn eller påminns om saker som har med honom att göra. Sömnbristen tar kål på mig.
Imorgon är din födelsedag, din 25:e födelsedag...
Nästa vecka startar "Smaka på Stockholm", då ska jag gå dit och minnas din och min kväll för två år sedan.
Ibland undrar jag.. Om du hade levt, hade vi varit vänner om 10 år? Det känns självklart. Men hade vi varit det? Hade du fortfarande varit den som torkade mina tårar varje gång mitt hjärta kändes brustet? Hade du tagit mig under armen och påmint mig om hur lycklig jag borde vara över att ha dig i mitt liv, kanske med ditt busiga léende på läpparna?
Det är givet. Självklart att du alltid ska vara min vän. Det har aldrig funnits en tanke på annat, men så slets du så hastigt ifrån oss..
Jag kommer alltid tänka på dig. Jag kommer alltid blicka mot himlen och le mot dig de speciella dagar och högtider när jag mest av allt önskar att du var hos mig.
En del gånger gråter jag hysteriskt, när det slår mig att det här är verkligheten. Andra gånger sitter jag och bara skriver och låter tårarna falla.. Saknaden lär aldrig avta.
Titta på folks bilder och tänk på att de har näsor... Sick.
När jag tänker på det är det det enda jag ser. Blir helt mindfuckad. Jag tror inte jag gillar näsor. Inte om de inte är fina. Det är lite som fötter. Fast fötter gillar jag aldrig, speciellt inte om de är varma och man känner det genom strumpan när någon lägger en fot mot en.
Jag gick igenom min hårddisk idag.. Såg ditt namn "Emil", klickade på mappen och gick igenom Allt.
Ena stunden log jag när jag tittade bilder på dig men främst bilder som tagits av dig, videos som filmats av dig.. Och när din röst dök upp och ditt skratt så brast det för mig.. Tårarna är aldrig långt borta, men det tyvärr är du.
I mappen finns en till mapp, med En bild. Den bilden.. "Sista bilden" heter den mappen. Förstår inte varför jag aldrig kan låta bli att gå in i den, jag vet vad som finns där och vilken iskall känsla som strömmar genom kroppen när jag öppnar den. Men ändå plågar jag mig själv med att titta på bilden.. Den är fridfull men jag kan inte säga vacker. För det är inte du längre..
Ångest idag? Lite lätt. Jag själv som är anledningen till det? Egentligen inte. Det är skönt att ha fått det sagt, sen att man varken fått bu eller bä är en annan femma. Men det som sker sker.
Nu blickar jag framåt mot andra ångestladdade saker som jag däremot faktiskt orsakat själv.. Eller, it takes two to tango. Men ångesten är min, och det får bli nästa veckas problem.